Attention!
Nu tänkte jag börja blogga så smått igen, efter att fått höra att jag inte uppdaterat på ett bra tag. Har man egentligen något vettigare för sig en vanlig vardag, dagarna när man inte behöver plugga? Don't think so. Nu kör vi. Jag tänkte börja med ett "taskigt" inlägg faktiskt, för detta är något jag gått och tänkt på väldigt mycket som jag tror att dem flesta vill ha en förklaring till (som inte känner mig)
När jag var mindre och ofta bråkade med mina vänner eller med bekanta så fick jag alltid höra "du tror att du är äldre än vad du är" jag tror väldigt många tänker på det fortfarande och stör sig på det. Jag fick återigen det på huvudet när jag stod med i svedalas skvallerblogg (som egentligen inte var skvaller utan gick till personangrepp).
Enda sedan jag var 4 år gammal så blev jag på dagis placerad i en grupp med barn som var mellan 1-3 år äldre än mig. Vilket innebär att jag är fostrad och uppvuxen under deras mognad. Mamma & pappa uppsökte en psykolog inom psykiatrin för att dem inte förstod var felet var på mig.
Jag har gjort saker som alla andra har gjort, jag gick på 16:års disco som 13 åring, jag har hängt utanför dem tuffa livsen jag med, suttit under tunnlar och rökat pappper (HAHA). Skillnaden är att jag gjorde det när jag var mindre och inte håller på med det nu. Skillnaden mellan mig och folk i min ålder är egentligen inte så stor, knappt någon skillnad överhuvudtaget, vi är lika gamla men jag gillar inte att stå bakom buskar och tjuvröka, eller dricka mig medvetslös varje helg, eller synas och höras och vara högljudd jämt och ständigt, jag gillar inte att spana in någon kille som jag kan dra med mig hem för natten eller att gå i korta kjolar och urringade tröjor för att visa lite former. Vad är det som är så himla fel med det? (jag syftar inte på alla i den åldern, ni behöver inte ta åt er) men ni som tror att jag leker äldre än vad jag egentligen är, hur lyckas jag då varje gång hålla mig neutral och inte flippa ut?
Vem har sagt att jag inte kan vara/är barnslig? Jag kan vara världens barnsligaste människa men som mina nära och kära mestadels robin får stå ut med. Jag flippade ut när jag var lite yngre än vad vi är nu bara. Jag har haft en mamma jag har kunnat prata med i alla lägen och har en utländsk pappa som har höga förväntningar på mig och mitt beteende. Så det här med att jag leker äldre än vad jag egentligen är, skippa det snacket och kom med något annat. Jag är Denise och absolut ingen annan än mig själv och anpassar definitivt inte min personlighet för att det ska gynna någon annan. Ja, jag kan ibland glömma bort att jag är 17 år och är en liten skit, men orsaken till det är faktiskt pga mina vänner jag umgås med. Jag menar vem vill inte ibland vara äldre än vad man är, längta tills man fyller 18 & 20. Självklart, jag förnekar inte. Men hur kan man vara så dum nog att tro att en människa varje dag anstränger sig och leker charader för att visa sig vara äldre? Vem vill ens växa upp så fort? Får jag gå tillbaka i tiden, så hade jag levt så längre, för fy vad underbart det var.
Några fler funderingar eller frågor?
Sådär, finally!
Tack för lyssnandet, uppdaterar nog mer ikväll :)
När jag var mindre och ofta bråkade med mina vänner eller med bekanta så fick jag alltid höra "du tror att du är äldre än vad du är" jag tror väldigt många tänker på det fortfarande och stör sig på det. Jag fick återigen det på huvudet när jag stod med i svedalas skvallerblogg (som egentligen inte var skvaller utan gick till personangrepp).
Enda sedan jag var 4 år gammal så blev jag på dagis placerad i en grupp med barn som var mellan 1-3 år äldre än mig. Vilket innebär att jag är fostrad och uppvuxen under deras mognad. Mamma & pappa uppsökte en psykolog inom psykiatrin för att dem inte förstod var felet var på mig.
Jag har gjort saker som alla andra har gjort, jag gick på 16:års disco som 13 åring, jag har hängt utanför dem tuffa livsen jag med, suttit under tunnlar och rökat pappper (HAHA). Skillnaden är att jag gjorde det när jag var mindre och inte håller på med det nu. Skillnaden mellan mig och folk i min ålder är egentligen inte så stor, knappt någon skillnad överhuvudtaget, vi är lika gamla men jag gillar inte att stå bakom buskar och tjuvröka, eller dricka mig medvetslös varje helg, eller synas och höras och vara högljudd jämt och ständigt, jag gillar inte att spana in någon kille som jag kan dra med mig hem för natten eller att gå i korta kjolar och urringade tröjor för att visa lite former. Vad är det som är så himla fel med det? (jag syftar inte på alla i den åldern, ni behöver inte ta åt er) men ni som tror att jag leker äldre än vad jag egentligen är, hur lyckas jag då varje gång hålla mig neutral och inte flippa ut?
Vem har sagt att jag inte kan vara/är barnslig? Jag kan vara världens barnsligaste människa men som mina nära och kära mestadels robin får stå ut med. Jag flippade ut när jag var lite yngre än vad vi är nu bara. Jag har haft en mamma jag har kunnat prata med i alla lägen och har en utländsk pappa som har höga förväntningar på mig och mitt beteende. Så det här med att jag leker äldre än vad jag egentligen är, skippa det snacket och kom med något annat. Jag är Denise och absolut ingen annan än mig själv och anpassar definitivt inte min personlighet för att det ska gynna någon annan. Ja, jag kan ibland glömma bort att jag är 17 år och är en liten skit, men orsaken till det är faktiskt pga mina vänner jag umgås med. Jag menar vem vill inte ibland vara äldre än vad man är, längta tills man fyller 18 & 20. Självklart, jag förnekar inte. Men hur kan man vara så dum nog att tro att en människa varje dag anstränger sig och leker charader för att visa sig vara äldre? Vem vill ens växa upp så fort? Får jag gå tillbaka i tiden, så hade jag levt så längre, för fy vad underbart det var.
Några fler funderingar eller frågor?
Sådär, finally!
Tack för lyssnandet, uppdaterar nog mer ikväll :)
Kommentarer
Trackback
