berg och dalbana
hallådär!
Nu sitter man här klockan 01.45 och kan inte sova, tankar flyger fram och tillbaka, okej.. kanske någon tår inblandad också. (kommer till det längre ner)
Idag har jag iaf gått i stan med jenny (blomgren) och handlat lite saker. Väl hemma så stack jag hem till robin. Senare så kom jennifer, sofie och jenny. Tanken var då att vi skulle spela monopol, vilket blev av såklart. Det var trevligt, fast att jag förlorade och är en extremt dålig förlorare, men någon gång får man väl offra sig, inte sant?
Annars då, det var ju ett tag sedan man skrev i bloggen dårå. Inte så många som saknar den antar jag eftersom jag aldrig kommer på något intressant att skriva om. Det är inte speciellt mycket som händer i mitt liv och jag skulle definitivt inte kalla det för äventyr, för det är rena motsatsen.
Allt går i repris om och om igen... jag vaknar vid 12, av en hund slickandes i ansiktet på mig. Då jag vaknat så är ångest det enda jag kan känna: "varför vaknar jag, jag har ändå inget att se fram emot". Sedan går jag upp, äter oftast frukost. Lägger mig i sängen kollar tv, träffar robin en stund när han slutat jobb och chillar framför en film och sedan går jag hem och lägger mig igen. Nu tänker dem flesta "fan vad tråkigt liv hon måste ha". Ja, det är faktiskt sant. Jag förväntade mig att det skulle bli ett äventyr. Jag orkar inte göra något, jag orkar inte träffa vänner trots att jag har all tid i världen på mig, jag orkar inte gå upp och göra vid mig. Jag uppskattar inte saker som folk säger eller gör för mig, jag uppskattar inte kärleken jag får(trots att det inte är något fel på den), jag försöker le men det går bara inte. Har du också någon gång känt att allt man göra är hopplöst? Att man inte duger till någonting alls.. det kvittar vad det är, det minsta lilla bråk skulle knäcka mig totalt. Jag har ingen ork eller lust. Vem jag än tittar på, så känner jag mig underskattad. Med andra ord.. jag känner mig inte speciellt uppskattad av någon mer. Skulle jag se någon tjej, så tänker jag... "men varför kan inte jag se ut som henne?" varför skulle jag just se ut som jag gör? Då snurrar det massvis med tankar i huvudet, som får mig att må ännu sämre. Man kollar på alla som är så perfekta, med fina kläder, vackra ansikten, fina ögon, snygga ben och alla smala människor. Varför känner jag mig helt plötsligt stor, varför kommer det från ingenstans då jag känner mig äcklad av mig själv? Men egentligen? Vad får mig att må så dåligt? Jag har inte ett svar alls på det... Den nykära biten med robin är över, det är nu mina vänner ska ta kontakt igen, vilket dem har gjort. Men varför uppskattar jag inte det? Varför känns det så tråkigt, jag har verkligen aldrig känt så förr, jag har alltid uppskattat allt prat, skratt, festande osvosv. Men träffar jag dem idag.. så säger jag knappt någonting, trots att jag är jätte pratglad. Misstolka inte mig, ni är underbara men det är något fel på mig som jag bara inte kan besvara, förlåt för det. Det enda som skulle behövas är lite stöd och den här biten med att "komma in i en gammal vana igen" och även lite tålamod, snälla. Suck,suck,suck.. denise sitter och tycker synd om sig själv, sorgligt. Tror nog inte att jag öppnat mig såhär mycket förr som jag har gjort i min blogg. Jag vill definitivt inte ha kommentarer av medlidande, jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, jag vill bara ha förståelse. Jag var bara tvungen att få ut detta ur tankarna.. Ingen förutom robin har märkt detta, inte ens min egen mamma eller pappa (som jag nästan aldrig träffar). Jag behöver väl helt enkelt komma på andra tankar vilket jag förhoppningsvis gör av att inte bara sitta hemma. Ni som undrar, nej jag skriker inte efter uppmärksamhet och nej jag är absolut inte självmordsbenägen. Hade jag själv lästa detta så hade jag tänkt så, så därför försäkrar jag bara er med det. Det jag isåfall skulle skrika efter är hjälp (det är uppmärksamhet, men inte på det sättet) Jag måste lära mig att börja uppskatta saker igen bara och det är en sak jag behöver hjälp med, för jag kan verkligen inte ta mig upp på fötter igen utan en knuff, jag klarar verkligen inte av att ha det såhär mer.
Tack för lyssnandet.
Take care / denisefis.
Nu sitter man här klockan 01.45 och kan inte sova, tankar flyger fram och tillbaka, okej.. kanske någon tår inblandad också. (kommer till det längre ner)
Idag har jag iaf gått i stan med jenny (blomgren) och handlat lite saker. Väl hemma så stack jag hem till robin. Senare så kom jennifer, sofie och jenny. Tanken var då att vi skulle spela monopol, vilket blev av såklart. Det var trevligt, fast att jag förlorade och är en extremt dålig förlorare, men någon gång får man väl offra sig, inte sant?
Annars då, det var ju ett tag sedan man skrev i bloggen dårå. Inte så många som saknar den antar jag eftersom jag aldrig kommer på något intressant att skriva om. Det är inte speciellt mycket som händer i mitt liv och jag skulle definitivt inte kalla det för äventyr, för det är rena motsatsen.
Allt går i repris om och om igen... jag vaknar vid 12, av en hund slickandes i ansiktet på mig. Då jag vaknat så är ångest det enda jag kan känna: "varför vaknar jag, jag har ändå inget att se fram emot". Sedan går jag upp, äter oftast frukost. Lägger mig i sängen kollar tv, träffar robin en stund när han slutat jobb och chillar framför en film och sedan går jag hem och lägger mig igen. Nu tänker dem flesta "fan vad tråkigt liv hon måste ha". Ja, det är faktiskt sant. Jag förväntade mig att det skulle bli ett äventyr. Jag orkar inte göra något, jag orkar inte träffa vänner trots att jag har all tid i världen på mig, jag orkar inte gå upp och göra vid mig. Jag uppskattar inte saker som folk säger eller gör för mig, jag uppskattar inte kärleken jag får(trots att det inte är något fel på den), jag försöker le men det går bara inte. Har du också någon gång känt att allt man göra är hopplöst? Att man inte duger till någonting alls.. det kvittar vad det är, det minsta lilla bråk skulle knäcka mig totalt. Jag har ingen ork eller lust. Vem jag än tittar på, så känner jag mig underskattad. Med andra ord.. jag känner mig inte speciellt uppskattad av någon mer. Skulle jag se någon tjej, så tänker jag... "men varför kan inte jag se ut som henne?" varför skulle jag just se ut som jag gör? Då snurrar det massvis med tankar i huvudet, som får mig att må ännu sämre. Man kollar på alla som är så perfekta, med fina kläder, vackra ansikten, fina ögon, snygga ben och alla smala människor. Varför känner jag mig helt plötsligt stor, varför kommer det från ingenstans då jag känner mig äcklad av mig själv? Men egentligen? Vad får mig att må så dåligt? Jag har inte ett svar alls på det... Den nykära biten med robin är över, det är nu mina vänner ska ta kontakt igen, vilket dem har gjort. Men varför uppskattar jag inte det? Varför känns det så tråkigt, jag har verkligen aldrig känt så förr, jag har alltid uppskattat allt prat, skratt, festande osvosv. Men träffar jag dem idag.. så säger jag knappt någonting, trots att jag är jätte pratglad. Misstolka inte mig, ni är underbara men det är något fel på mig som jag bara inte kan besvara, förlåt för det. Det enda som skulle behövas är lite stöd och den här biten med att "komma in i en gammal vana igen" och även lite tålamod, snälla. Suck,suck,suck.. denise sitter och tycker synd om sig själv, sorgligt. Tror nog inte att jag öppnat mig såhär mycket förr som jag har gjort i min blogg. Jag vill definitivt inte ha kommentarer av medlidande, jag vill inte att folk ska tycka synd om mig, jag vill bara ha förståelse. Jag var bara tvungen att få ut detta ur tankarna.. Ingen förutom robin har märkt detta, inte ens min egen mamma eller pappa (som jag nästan aldrig träffar). Jag behöver väl helt enkelt komma på andra tankar vilket jag förhoppningsvis gör av att inte bara sitta hemma. Ni som undrar, nej jag skriker inte efter uppmärksamhet och nej jag är absolut inte självmordsbenägen. Hade jag själv lästa detta så hade jag tänkt så, så därför försäkrar jag bara er med det. Det jag isåfall skulle skrika efter är hjälp (det är uppmärksamhet, men inte på det sättet) Jag måste lära mig att börja uppskatta saker igen bara och det är en sak jag behöver hjälp med, för jag kan verkligen inte ta mig upp på fötter igen utan en knuff, jag klarar verkligen inte av att ha det såhär mer.
Tack för lyssnandet.
Take care / denisefis.
skolavslutning
Hejdär!
Då var det ett tag sedan man skrev i bloggen här, lite dåligt av mig. Men som sagt, används denna blogg bara när jag behöver skriva av mig eller om det gått för långt tid mellan gångerna. :)
Nu har jag iaf ett ämne att skriva om, vilket jag vanligtvis inte brukar ha....skolavslutningen. Vad tycker ni, ska man skratta eller gråta? Tiden på central har varit bra och dålig.. atmosfären suger och många lärare är dåliga. Men om man inte ser på det dåliga då... vissa dagar då skolmaten varit god, vissa lärare, såsom håkan, ulrika och kerstin. Då dem har sett en falla i betyget på slutet i nian men ändå gett en många chanser trots att jag kastat iväg dem för att uppnå ett vg (som jag hade tidigare). Jag kallar det bra lärare, för andra som inte hade förstått att man kanske börjar bli lite trött på skolan hade lätt kunnat sänka en till godkänt eller till och med ig helt utan tvekan. Nu kom vi lite för djupt in på ämnen, det var inte meningen. Det jag bara ville säga var fall man skulle skratta eller gråta. De 3 roliga åren jag haft med alla idioter, matkrig in i det sista, hahah. Alla saker vi gjort tillsammans, alla minnen vi har. Nåväl, nu ska denise till en annan skola, nya människor, nya lärare och även en ny atmosfär, nya regler osv. Nu ska jag få nya minnen med andra, kommer blir trevligt. Men jag kommer samtidigt att sakna hemska men ändå den så hyffsat bra centralskolan med allt folk osv (förutom dem små fjortisarna som sprang runt och skrek) fast på ett sätt kommer jag att sakna dem också eftersom jag ÄLSKAR allvarliga leken, hahah.
Så idag då, torsdag den 12/6-08 så ska vi på balen halv 08.25 (tror jag det var) så går bussen. Det ska bli mycket trevligt, efterfesten är hos jessica :) Klockan 2 kommer louise även hit till mig, vi ska locka håret osv och klockan 17.00 ska vi vara på skolan eftersom vi ska uppträda och måste repa innan dess. Nu är klockan 09.45 och jag får väl snart pallra mig in i duschen, bättre att göra saker i tid så att man inte står där sedan, stressad som vanligt. Nej, nu får jag sluta skriva.
Ha det bra and take care :)
Då var det ett tag sedan man skrev i bloggen här, lite dåligt av mig. Men som sagt, används denna blogg bara när jag behöver skriva av mig eller om det gått för långt tid mellan gångerna. :)
Nu har jag iaf ett ämne att skriva om, vilket jag vanligtvis inte brukar ha....skolavslutningen. Vad tycker ni, ska man skratta eller gråta? Tiden på central har varit bra och dålig.. atmosfären suger och många lärare är dåliga. Men om man inte ser på det dåliga då... vissa dagar då skolmaten varit god, vissa lärare, såsom håkan, ulrika och kerstin. Då dem har sett en falla i betyget på slutet i nian men ändå gett en många chanser trots att jag kastat iväg dem för att uppnå ett vg (som jag hade tidigare). Jag kallar det bra lärare, för andra som inte hade förstått att man kanske börjar bli lite trött på skolan hade lätt kunnat sänka en till godkänt eller till och med ig helt utan tvekan. Nu kom vi lite för djupt in på ämnen, det var inte meningen. Det jag bara ville säga var fall man skulle skratta eller gråta. De 3 roliga åren jag haft med alla idioter, matkrig in i det sista, hahah. Alla saker vi gjort tillsammans, alla minnen vi har. Nåväl, nu ska denise till en annan skola, nya människor, nya lärare och även en ny atmosfär, nya regler osv. Nu ska jag få nya minnen med andra, kommer blir trevligt. Men jag kommer samtidigt att sakna hemska men ändå den så hyffsat bra centralskolan med allt folk osv (förutom dem små fjortisarna som sprang runt och skrek) fast på ett sätt kommer jag att sakna dem också eftersom jag ÄLSKAR allvarliga leken, hahah.
Så idag då, torsdag den 12/6-08 så ska vi på balen halv 08.25 (tror jag det var) så går bussen. Det ska bli mycket trevligt, efterfesten är hos jessica :) Klockan 2 kommer louise även hit till mig, vi ska locka håret osv och klockan 17.00 ska vi vara på skolan eftersom vi ska uppträda och måste repa innan dess. Nu är klockan 09.45 och jag får väl snart pallra mig in i duschen, bättre att göra saker i tid så att man inte står där sedan, stressad som vanligt. Nej, nu får jag sluta skriva.
Ha det bra and take care :)
